TEENAGE TRAGEDY

Om att fylla 18. Det är inget stort egentligen, inget litet, bara en siffta. En siffra på ett alltför viktigt papper och ett frikort till alkohol, pubar och stadsvimmel. Men vem bryr sig om det när man är förlorad? Vem orkar räkna dagarna tills det är kört föralltid? Enda sen jag var liten har 18-årsdagen varit min ribba, klarar jag mig dit klarar jag allt. Precis så har jag resonerat, spelat mina kort. Men i takt med att dagarna rasar i antal slår skräcken rot längs ryggraden, den flyter ut i mina ådror och lägger sig latent som en sjukdom, redo att krossa och förinta systemet. Mitt system, min förmåga att se klart. Jag har alltid trott att jag vill bli fri, självständig. Ibland har man liksom inget annat val än att utgå från vad man har och vad man har gått miste om. I mitt fall gick jag miste om barndomsår, slungades som nybliven 15-åring ut i vuxenlivet utan att ha någon som helst aning om vart jag var på väg, hur jag skulle ta mig dit eller ens om jag skulle ta mig dit. Dagarna är nu så få att jag kan räkna dom på en hand. En hand minus 2 fingrar, det blir 3 fingrar. 3 dagar. 3 dagar kvar tills stupet, så låt oss hoppas att mina vingar utvecklats tillräckligt för att få mig att flyga. Jag har alltid längtat, jag längtar fortfarande, det är någon slags skräckblandad förtjusning skulle jag tro. För faktumet kvarstår att om 3 dagar när klockan slår 00.00 finns det ingen väg tillbaka till att vara liten, ingen väg tillbaka för att ta igen förlorade barndomsår eller krypa in i en faders famn med önskan om att få flytta hem igen. Jag är inte redo att bli vuxen, det har jag nog aldrig riktigt varit heller. 3 år på egen hand, bestulen på familj och rätten att vara liten. Jag kanske överanalyserar och målar framtiden alldeles för svart, det är inte omöjligt alls om jag tänker efter. Men egentligen är det nog inte att bli vuxen som skrämmer mig mest, kanske egentligen inte alls. Utan snarare är jag rädd att jag inte fått chansen att vara liten tillräckligt länge, att jag är omsluten av för mycket saknad för att kunna ta mig an kraven och förväntningarna det medför. Jag har liksom aldrig riktigt sett längre än såhär, det är som om jag i 17 år levt i tron om att vad som komma skall är en patetisk täckmantel för dess egentliga titel. Domerdagen. Hur ska jag lyckas ta steg framåt när jag i tanken aldrig byggde mitt liv och dess väg längre än såhär? Det finns liksom ingenting att sätta fötterna på, inget mer än det tomma intet. Ja, det skrämmer mig. Jag är helt enkelt livrädd för livet. Hur töntigt låter inte det? Men på något vänster vet jag samtidigt att allting kommer ordna upp sig, för det gör det ju alltid. Jag antar att det är dags att ge tillit till ödet och falla fritt, sedan hoppas så jävla starkt på att det finns något i ovissheten som fångar upp mig. Men att fylla 18, det är inget stort egentligen. Inget litet, bara en siffra. En siffta på ett alltför viktigt papper och ett frikort till alkohol, pubar och stadsvimmel. Ett välförtjänt jävla frikort till alla äventyr som väntar på andra sidan horisonten. För det är som weheartitbilderna så länge antytt- varje dag är bara början på resten av ditt liv.

Det är såhär jag trivs, såhär jag lever och såhär jag vill minnas mina tonårsdar.